Redan när Lilian och Bengt Olofsson var i 50-årsåldern bestämde de sig för att bo ihop också på äldre dar. När de väl kämpat sig till rätten att få bo på äldreboende fick de genast en tvåa och tryggheten i att ha varandra nära finns kvar.
"Att man kan vara så glad"
2010-07-22:
För Lilian och Bengt Olofsson var det självklart att bo ihop också på äldreboendet.
Bertil Carlsson och hans dåvarande fru fattade beslutet när den dagen kom.
På Höjdenhemmet i Lerum finns nio tvårumslägenheter. I en av dem bor Lilian och Bengt Olofsson.
Lilian förklarar att de redan i 50-årsåldern bestämde sig för att bo ihop också som gamla. De hade bott ihop under större delen av sina liv och ville inte separeras när de blivit äldre, som de hört att många par tvingats göra. Ingen av dem är dement eller har fått några andra personlighetsförändrande problem. Att ha varandra nära är viktigt.
– Även om Bengt är glömsk så kommer han ihåg alla gamla minnen, säger Lilian.
Hon berättar om hur trevligt de har när de pratar om allt de upplevt, hur de kan hitta på saker nu också och hur de spelar kort ibland på kvällarna.
När de väl kom till Höjdenhemmet fick de genast bo ihop. Men att alls få plats på äldreboende var en kamp. Lilian berättar att de först fick beskedet att de måste prova på hemtjänst och hemsjukvård.
– Men våra krämpor är inte tidsinställda efter när personalen kommer, säger hon och berättar om osäkerheten i att bo ensam med någon som är sjuk samtidigt som hon själv inte var frisk.
Bengt har kol och hamnade på sjukhus gång på gång. Lilian vaknade ofta tidigt på morgonen för att höra om han andades.
– Var och varannan morgon satt jag och funderade på om jag skulle larma ambulansen. Jag klarade inte av oss båda två.
I januari i år åkte Bengt in på sjukhuset igen. Den här gången lyssnade personalen och hjälpte till med kontakterna med kommunen. Sedan kom två besked, samtidigt. Ett som sa att Bengt fått plats på Tuvängen, och skulle bo där ensam i några veckor innan han skulle hem igen. Och så ett som sa att de fått en lägenhet för två på Höjdenhemmet.
– Tänk att man kan vara så glad. Vi skulle få bo ihop. Plus att vi skulle få den hjälp vi behöver, säger Lilian.
Bertil Carlsson bor ensam i en stor tvåa några dörrar bort. I hans fall var det först bara hans fru som flyttade till Höjdenhemmet. Efter ett tag bestämde han sig dock för att lämna villan och följa efter. Dels för att han inte klarade av att ta hand om huset på egen hand. Dels för att de saknade varandra.
– Hon låg bara och grät. Och jag var ledsen jag också, jag var ensam. Vi hade bott ihop i 63 år. Jag hade ingenstans att ta vägen och klarade inte av villan själv. Så då flyttade jag hit.
Att få tag på en lägenhet de kunde dela var inga problem.
Bertil och hans fru fick ett halvår tillsammans. Sedan dess har han bott ensam i lägenheten. Den är dyr tycker han, men det är värt det.
– Jag frågade om jag fick bo kvar i tvåan. Det är en lättnad att ha en punkt, ett hem.
Numera träffar han en ny dam; en kvinna som han mötte på
dans i Sjövik i sin ungdom och nu har fått tillbaka kontakten med. De bor i olika delar av kommunen men hälsar på varandra ofta.
– Vi är överens om att vi aldrig flyttar ihop, säger Bertil Carlsson.
|
Skriv ut 
Tipsa en vän 
Dela
