| 
Förmiddagsfika vid kiosken eller Boa som den också kallas. Gittan, Ulla, Kurt, Berra, Ulla-Britt, Charlie, Ingemar och Tomas trivs på Sunnerö.
Stor gemenskap på fridfulla Sunnerö
2010-07-29:
Det är inte lätt att ta sig hit, en av öborna kallar det skämtsamt för Alcatraz.
Men väl i land på idyllen Sunnerö vill man inte åka härifrån.
Enligt arkivet var det 14 år sedan LT senast var på Sunnerö, Lerums kommuns största ö.
De flesta som tar sig hit utgår ifrån båthamnen i Björboholm, där för dagen en grupp kanadagäss visar upp sig för kameran.
Musikläraren Conny Lindskog erbjuder mig skjuts ut till ön. Han gjorde sitt fastighetsklipp i slutet av 80-talet.
– Vi såg en annons om ett smultronställe i Mjörn. På den tiden var det inte så lätt att få lån, men vi tänkte att en sån här chans får man bara en gång i livet, berättar Conny.
Vi tar en tur förbi hans röda hus med sagolikt läge vid vattnet och man förstår varför han kallar det paradis.
Ett 40-tal hus
Ön rymmer ett 40-tal hus, men ingen bor här året runt.
Kursen läggs om och vi styr in i Smedjeviken på öns norra sida, där jag blir avsläppt vid Sällskapet Länkarnas brygga.
Organisationen är till för dem som vill komma bort från alkoholmissbruk. Sällskapet äger sedan 1956 cirka en tredjedel av ön och på Länkarnas mark finns ett tjugotal stugor.
Torslanda äger en av stugorna.
– Jag kallas för Torslanda för jag bodde där i 23 år, men nu bor jag i Kungälv, berättar Ingemar Pettersson, som bott på ön sedan 1970, längst av alla länkar.
– Jag köpte för tio tusen på avbetalning. Då fanns det ingen ström, den kom först 1982. Innan dess fick man köra med gasol och ett batteri till tv:n. När batteriet höll på att ta slut krympte bilden på tv:n, minns Ingemar och skrattar.
Som utomstående slås man av den trivsamma och avslappnade stämningen i Länkarnas stugby.
Ingemars granne Kurt förklarar:
– Sällskapet har fungerat bra och allt arbete här görs ideellt. Själv är jag 78 bast och orkar kanske inte lika mycket längre, men här ställer alla upp och hjälper varandra. Det är bra kamratskap.
Den lokala fastighetsmarknaden på Sunnerö är intressant. Fritidshusen vid vattnet, som det Conny Lindskog äger, skulle inte sakna rika spekulanter om det vore till salu.
På Länkarnas mark är det däremot betydligt svårare att sälja hus, för man får bara sälja till en medlem i Länkarna. Och skulle någon lyckas sälja får de inte mer än 60 000 kronor, oavsett hur mycket pengar de lagt ner på att renovera. För sådana är reglerna.
En av många fördelar är dock att det är billigt att bo här.
– Det kostar sex, sju tusen kronor om året att ha stuga här. Det kostar det per vecka om du vill hyra ett hus på västkusten, säger Kurt som blir avbruten av Cindy, hans Jack Russel som vill ha husses uppmärksamhet.
Utanför Kurts stuga finns kiosken eller ”Boa” som den också kallas.
– Det fanns faktiskt en affär på ön i slutet av 70-talet, då körde man hit varor med båt, berättar Ingemar.
Nu är det glass och läsk som gäller, torsdagar är handelstur
och kiosken har öppet en timme vid tio på förmiddagen och vid sex på kvällen.
Gittan och Ulla är ansvariga vaktmästare som sköter om kiosken.
– Vi har en telefon här som man kan ringa till som är bemannad klockan sex. Till helgen ska vi ha grillfest och loppis, berättar Gittan.
På frågan om vad det bästa med Sunnerö är, råder det stor enighet bland de åtta länkar som samlats runt fikabordet.
– Här är man är fri och avkopplad.
– Lugnet är det bästa.
– Det är isolerat och avskilt här.
– Här finns inga frestelser, bara glass och dricka.
De beskriver den goda sammanhållningen och känslan av att leva i ett kollektiv, men ändå få vara för sig själv om man vill.
Ett stenkast därifrån står Lars Nord och arbetar vid sågen. Han har lite svårare att ta fikapaus.
– Jag brukar vara igång vid sex på ’möra’, berättar Lars på klingande Lidköpingsdialekt.
Han var snickare i 40 år och är nu en hjälpsam alltiallo på ön.
– Jag försöker ställa upp om någon behöver hjälp. Jag har fixat läckande tak och byggt fyra altaner under åren, berättar han.
Här finns gott om material för den som vill bättra på sitt hus. Efter stormen Gudrun tog man till vara på 170 stockar som Lars sågat till virke på Wermlandssågen.
Han och hans fru köpte hus här 2005.
– Jag minns första gången jag kom hit. Jag satte foten på bryggan och kände lugnet som kom emot mig och hörde fågelsången. Det är svårt att förklara, jag fick en rysning. Jag har trivts så ofantligt bra här på Sunnerö.
|
Skriv ut 
Tipsa en vän 
Dela
