Deras dörr var alltid öppen
2010-07-29: Att bo i prästgård är att bo i ett öppet hus.
Det har den nu pensionerade kyrkoherden Daniel Sandén och hans familj fått uppleva.
De var de sista som bodde i prästgården i Lerum, innan huset förvandlades till förskola.

Tio rum och kök och en hall som var så stor att pingisbordet fick plats. Så såg boendet ut när Daniel och Birgitta Sandén, deras tre barn och en inneboende flyttade in i prästgården år 1980. Att prästen skulle bo i prästgården var självklart, också så sent på 1900-talet.
–Det föresattes från församlingen att vi skulle bo där. Och för oss var det idealiskt, som var sex personer, säger Daniel.

Att vara kyrkoherde innebar också att det skulle få plats en hel del besök i bostaden. Församlingsbor kom förbi för att hälsa på och sitta och prata, det firades jul med långbord genom tre rum och på nyår kom alla församlingens anställda och frivilligarbetande till gården. Också avslutningarna för bibelstudier och konfirmationsläsning hölls hemma på prästgården.
Daniel och Birgitta beskriver det som att bo i ett öppet hus, mitt emellan det privata och offentliga. Ibland kom människor i kris och bodde hos dem i veckor. Men det kändes aldrig jobbigt att ha det så öppet, konstaterar de.

I december 1990 brann prästgården och fick byggas upp igen. Sedan bodde familjen där i tio år till innan det var dags att lämna huset och gå vidare. Daniel hade visserligen inte gått i pension än, men barnen hade flyttat ut och huset kändes för stort. Samtidigt höll lokalerna till kyrkans förskola inte måttet. Familjen Sandén flyttade ut och förskolan flyttade in. Nu bor Daniel och Birgitta i ett radhus 70 meter därifrån, och har hunnit ha tre barnbarn på förskolan.
– Vi har hämtat ett barnbarn i vardagsrummet, ett i mitt arbetsrum och ett i tv-rummet, säger Daniel.

Daniel och Birgitta ser det som en stor fördel att bo i sin församling, nära prästens arbetsplats. De lär känna sina församlingsbor och blir en del av deras liv. Dessutom blir det lättare för den som mår dåligt att få lätta sitt hjärta. Om någon vet att det tar fem minuter för prästen att ta sig till kyrkan blir det lätt att be om konfidentiella, själavårdande samtal.
Samtidigt ser de det som naturligt att tjänstebostäder försvinner. Kyrkan har många fler anställda nu än när prästgården först byggdes. Det skulle bli orättvist om just prästen slapp söka bostad, menar de.
De speciella behov som prästgården fyllde förr finns inte heller längre. Redan när församlingshemmen kom blev prästgårdens roll mindre, säger Birgitta.  

Läs också:
Prästgårdar i förändring
Husen är fulla av historier

Skriv ut Tipsa en vän Dela

Anna Mattisson anna.mattisson@lerumstidning.com