 |
Deras dörr var alltid öppen
2010-07-29 REPORTAGE: Att bo i prÀstgÄrd Àr att bo i ett öppet hus.
Det har den nu pensionerade kyrkoherden Daniel Sandén och hans familj fÄtt uppleva.
De var de sista som bodde i prÀstgÄrden i Lerum, innan huset förvandlades till förskola.
Tio rum och kök och en hall som var sÄ stor att pingisbordet fick plats. SÄ sÄg boendet ut nÀr Daniel och Birgitta Sandén, deras tre barn och en inneboende flyttade in i prÀstgÄrden Är 1980. Att prÀsten skulle bo i prÀstgÄrden var sjÀlvklart, ocksÄ sÄ sent pÄ 1900-talet.
âDet föresattes frĂ„n församlingen att vi skulle bo dĂ€r. Och för oss var det idealiskt, som var sex personer, sĂ€ger Daniel.
Att vara kyrkoherde innebar ocksÄ att det skulle fÄ plats en hel del besök i bostaden. Församlingsbor kom förbi för att hÀlsa pÄ och sitta och prata, det firades jul med lÄngbord genom tre rum och pÄ nyÄr kom alla församlingens anstÀllda och frivilligarbetande till gÄrden. OcksÄ avslutningarna för bibelstudier och konfirmationslÀsning hölls hemma pÄ prÀstgÄrden.
Daniel och Birgitta beskriver det som att bo i ett öppet hus, mitt emellan det privata och offentliga. Ibland kom mÀnniskor i kris och bodde hos dem i veckor. Men det kÀndes aldrig jobbigt att ha det sÄ öppet, konstaterar de.
I december 1990 brann prÀstgÄrden och fick byggas upp igen. Sedan bodde familjen dÀr i tio Är till innan det var dags att lÀmna huset och gÄ vidare. Daniel hade visserligen inte gÄtt i pension Àn, men barnen hade flyttat ut och huset kÀndes för stort. Samtidigt höll lokalerna till kyrkans förskola inte mÄttet. Familjen Sandén flyttade ut och förskolan flyttade in. Nu bor Daniel och Birgitta i ett radhus 70 meter dÀrifrÄn, och har hunnit ha tre barnbarn pÄ förskolan.
â Vi har hĂ€mtat ett barnbarn i vardagsrummet, ett i mitt arbetsrum och ett i tv-rummet, sĂ€ger Daniel.
Daniel och Birgitta ser det som en stor fördel att bo i sin församling, nÀra prÀstens arbetsplats. De lÀr kÀnna sina församlingsbor och blir en del av deras liv. Dessutom blir det lÀttare för den som mÄr dÄligt att fÄ lÀtta sitt hjÀrta. Om nÄgon vet att det tar fem minuter för prÀsten att ta sig till kyrkan blir det lÀtt att be om konfidentiella, sjÀlavÄrdande samtal.
Samtidigt ser de det som naturligt att tjÀnstebostÀder försvinner. Kyrkan har mÄnga fler anstÀllda nu Àn nÀr prÀstgÄrden först byggdes. Det skulle bli orÀttvist om just prÀsten slapp söka bostad, menar de.
De speciella behov som prĂ€stgĂ„rden fyllde förr finns inte heller lĂ€ngre. Redan nĂ€r församlingshemmen kom blev prĂ€stgĂ„rdens roll mindre, sĂ€ger Birgitta. Â
LÀs ocksÄ:
PrÀstgÄrdar i förÀndring
Husen Àr fulla av historier
|
|
|
|
